KLOSTERTRÄDGÅRDAR

På medeltiden hade ett kloster i regel fyra trädgårdar:

Klostergården

kallades den gräsbevuxna innergård som omramades av korsgången, alltså mitt inne i klausuren (nunnors eller munkars

avskilda klosterdel). Efter förebilder från antiken byggdes korsgången som en pelarhall, även om den i vårt nordliga klimat inte kunde vara helt öppen ut mot klostergården som i sydliga länder. För cistercienserna var klostergården något av ett paradis, en lustgård, och här var det lämpligt att meditera över Gud och hans gåvor.

Ibland fick några enkla ängsblommor växa i denna gräsgröna oas, likaså kan klosterliljor och madonnaliljor ha funnits här. Vi vet att alla cistercienskloster var helgade åt Jungfru Maria och att madonnaliljor användes som altarprydnad, så denna blomma behövde finnas nära till hands.

I klostergården fanns också en brunn, ofta inbyggd till ett så kallat lavatorium, ett litet vackert vattenhus för rituell tvagning.

Kålgården

var mycket viktig för cistercienserna som enligt föreskrifterna skulle leva av det som jorden gav. Grönsaker och rotfrukter utgjorde en betydande del av kosthållet. Kött åts sällan, fisk förekom oftare på tallriken. Cistercienserna var skickliga i trädgårdsskötsel och införde en del växter söderifrån. Bland annat sägs om de cisterciensiska munkar som vandrade från Clairvaux till Alvastra och Nydala år 1143, att de hade med sig fickorna fulla med frön att beså jorden med.

Örtagården

omfattade medicinalväxter för den sjukvård som i större eller mindre utsträckning bedrevs vid varje kloster, och här odlades också kryddväxter. Det finns böcker kvar från medeltiden som ger oss kunskap om vilka växter som odlades och hur de användes. Bland andra har Hildegard von Bingen (1099 – 1179) skrivit böcker med anvisningar om läkeörternas användning.

Fruktträdgården

hade utrymme både för fruktträd och bärbuskar. Det var cistercienserna som lärde oss att ympa fruktträd. Ympkvistar kunde komma relativt långt ifrån och underlättade spridningen av olika fruktträd.

Biodling i närheten av fruktträdgården var naturligtvis av största vikt. Bina gav också honung, ett vanligt sötningsmedel. Honungen användes även som läkemedel.

”Klosterträdgården gav föda, läkedom och vila.

(Anna Kernell i småskriften ”Klosterliv i Vreta”, 1998)

Vår kunskap om trädgårdsodling i Norden startar med att kristendomen fick sitt genombrott och de första klostren grundades.

Eftersom cisterciensernas mathållning baserades på vegetarisk kost, var odlingen särskilt viktig. Genom livliga förbindelser med kontinenten fick de frön, sticklingar och ympkvistar.

Vid klostren odlades grönsaker, kryddor, frukt, läkeväxter samt blommor som behövdes till de religiösa högtiderna. Samma växt kunde användas för flera olika ändamål.

Karl den store (747 – 814) hade utfärdat en domänförordning om vad som borde odlas på de kungliga godsen, och denna följdes av benediktinerna. I förordningen ingick 73 olika växter, varav cirka 60 kan odlas här i Norden. De var bland andra:

Madonnalilja, ros, grekiskt hö, balsamblad, salvia, vinruta, åbrodd, gurka, melon, violrot, dragon, anis, cikoria, sallat, äkta svartkummin, senapskål, trädgårdskrasse, pestskråp, kardborre, persilja, selleri, libbsticka, sävenbom, dill, fänkål, endive, vitsenap, svartsenap, sommarkyndel, pepparmynta, vattenmynta, kattmynta, opievallmo, mangold, sockerbeta, hasselört, althearot, malva, morot, palsternacka, kål, piplök, matlök, kronärtskocka, kardvädd, bondböna, ärtor, koriander dansk körvel, muskatell salvia, taklök, äpple, päron, plommon, krikon, kvittenträd, mispel, äkta kastanj, persika, hassel, mullbärsträd, mandelträd, pinje, fikon, valnöt och körsbär.

Växter som odlades för att beredas till läkemedel skulle skördas när de var som mest verksamma, beroende på astrologiska aspekter och tidpunkt på dygnet.

För att få salvor blandade man bivax, ister och olja med lämpliga örter. ´Stampade´ växter (som finfördelats eller krossats i mortel) blandades med ättika, honung eller öl för invärtes bruk. Plåster tillverkades av örter och något bindemedel, massan fästes sedan på det skadade stället. Färg och form var mycket viktig för växtens läkande egenskaper.

Klosterträdgårdarna var inte bara nyttoträdgårdar. Där fanns också utrymme för enskildhet, studier, kontemplation, rekreation och för begravningsplatser.”

Klostrets odlingar i Vreta

var huvudsakligen belägna i det som i våra dagar är Nya klockaregårdens trädgård. Man vet att nunnornas trädgård ansågs mycket välhållen och en tid efter det att klosterlivet upphört, tillföll den Stjärnorps slott.