CISTERCIENSERNA

Ur förfall reser sig något nytt

Med efterlevnaden av regler och normer tycks det i alla tider ha varit ömsom si och ömsom så; det har gått bra ett tag, sedan har glöden falnat och en förslappning följt. Så var det även med det klosterliv som den helige Benedictus av Nursia hade föreskrivit i sin regel på 500-talet, regeln som från 800-talet blev så allmänt vedertagen i den västliga kyrkans kloster. Men efter varje förfallhar en åtstramning och uppryckning brukat följa och det var på det viset som Cisterciensorden föddes: som en reformrörelse i opposition till något som i mångas ögon börjat glida för långt bort från idealen.

Ett nytt kloster grundades den 21 mars 1098 i Citeaux i Bourgogne i Frankrike och där beslutade man sig för att leva enkelt och anspråkslöst och följa Benedikts regel till punkt och pricka. Efter ortsnamnet – på latin ”Cistercium” – kallades den klosterrörelse som kom att utgå därifrån ”Cisterciensorden”. Klostergrundaren hette Robert de Molesme.

Cisterciensklostren spred sig som en löpeld över Europa

Nya munkar började strömma till och snart bildades fyra dotterkloster från moderklostret i Citeaux (La Ferté, Pontigny,

Clairvaux och Morimond). Detta sätt att bilda nya kloster kallas filiation. Mest känt av dessa blev klostret i Clairvaux, på latin ”clara vallis”, den ljusa dalen. Där blev nämligen munken Bernhard snart abbot och han blev vida känd över Europa, den helige Bernhard.

Den cisterciensiska klosterrörelsen svepte mycket påtagligt fram över Europa och när Bernard dog år 1153 fanns ungefär 350 munkkloster. Femtio år senare hade antalet fördubblats. Totalt räknar man med att den medeltida cisterciensiska världen inbegrep runt 800 munkkloster och omkring 1.000 nunnekloster. Alla dessa kloster inkluderade bl a härbärgen, kvarnar, smedjor, förvaringsutrymmen och rum för administrationen. Inalles omfattade det medeltida cisterciensiska Europa minst 20.000 byggnader.

”De gjorde oss till européer” sade man när Cisterciensorden firade 900-årsjubileum år 1998.

Hur organiserades då allt detta och hur hölls det ihop?

Cisterciensorden var den första egentliga klosterorden med en gemensam övergripande organisation för de olika klostren; till exempel existerade på den tiden benediktinska kloster som sinsemellan helt självständiga enheter, till skillnad från de cisterciensiska.

Cisterciensorden lydde direkt under påven, utan mellaninstanser.

Redan den tredje abboten i Citeaux, Stephan Harding, hade skrivit ett betydelsefullt dokument att användas vid sidan av Benedikts regel, vilken är basen även för cistercienserna. (se om Benedikts regel under fliken ”Kortfattadklosterhistoria”) Dokumentet fick namnet ”Charta Caritatis” (Kärlekens urkund) och reglerade bland annat ordens organisation och ledning. Benedikts regel och Charta Caritatis skulle finnas tillgängliga i varje kloster och vid vissa bestämda tillfällen lästes de upp för konventet; alla skulle veta vad som gällde och leva efter det.

Enligt Charta Caritatis hade varje kloster visst självstyre: det valde sin egen abbot/abbedissa och hade sin egen ekonomi, utan skyldigheter vare sig mot moderklostret eller andra kloster i orden. Ett moderkloster skulle enligt bestämmelserna årligen visitera sina döttrar för att kontrollera att de gemensamma ordensreglerna följdes.

Det föreskrevs också att samtliga abbotar skulle bege sig till Citeaux för att delta i ordens årliga generalkapitel, den lagstiftande institutionen. I Citeaux fanns också ordens högsta ledning, vilken utgjordes av generalabboten i Citeaux och abbotarna i de fyra äldsta dotterklostren till Citeaux. (Jfr vår riksdag resp regering.) Inga abbedissor kunde ta plats i generalkapitlet. Nunneklostren representerades av abbotarna i de munkkloster som visiterade dem.

På detta sätt höll man ihop orden och alla dess kloster i en organisation som fungerade mycket effektivt. Tack vare generalkapitlets och visitationens funktion var konformiteten högst påtaglig.

Förödelse – men inte död

Med reformationen på 1500-talet (se under fliken ”Kortfattad klosterhistoria”) försvann så gott som alla Nordeuropas cistercienskloster. Endast ett ytterst litet fåtal överlevde genom att bli evangeliska konvent. Nästa dråpslag kom med den franska revolutionen 1789, när de flesta franska klostren försvann.

I det Europa, utanför Frankrikes gränser, som förblev katolskt kunde en del kloster leva vidare och därigenom finns en liten skara cistercienskloster som varit i bruk hela tiden och är så ännu.

Nyetableringar i våra dagar

Under senare år har man fått se allt fler nyetableringar, inte minst återfinns nya cistercienskloster i USA och Asien men även Norge och Danmark har fått nya sådana de senaste åren.

Ett försök till nyetablering i Sverige ägde rum år 2008 på den gamla cisterciensklosterplatsen Nydala (lat: nova vallis) i Småland. Emellertid uppstod hinder – beroende på faktorer utanför Sverige – och detta första svenska nyetableringsförsök gick om intet.

Levande kloster och historiska kloster

”Levande kloster” brukar de kloster kallas som är hemvist för munkar resp nunnor i sedvanligt aktivt klosterliv. Man talar också om ”historiska kloster” och då menar man de kloster som tidigare varit levande kloster men numera inte är det. Byggnaderna kan finnas kvar i varierande utsträckning och de bär på en rik historia.

Historien hålls vid liv och berättas vidare

På de flesta platser – inte bara i Sverige – där cistercienskloster har funnits finns det personer, ofta en förening, som vårdar det historiska minnet av klostret. (se under fliken ”Nätverk för historiska cistercienskloster”)

Några hemsidor för den cisterciensiskt intresserade:

Cisterciensorden: www.ocist.org   

Aktuell cisterciensisk litteratur: www.cistercianpublications.org