KLOSTERLIV I VRETA

Klosteretablering i Vreta

Exakt när klostret i Vreta – Sveriges allra första – grundades går inte att säga, men det torde ha varit senast år 1110. Det året avled nämligen kung Inge den äldre som tillsammans med sin drottning Helena hade donerat odlingsmarker som en förutsättning för klostrets försörjning.

Donationshandlingen finns kvar i kopia och vi kan läsa hur den inleds med kungaparets stolta tillkännagivande, följt av gårdarnas namn:

”Hic Rex Ingo cum sua consorte Regina Helena fundaverunt monasterium Wretam et dederunt ad illud monasterium haec praedia 4 ottungar in…” / ”Här grundade kung Inge tillsammans med sin gemål Helena klostret Vreta och gav till detta kloster följande jordegendomar: 4 ottungar i…”

Vilken sorts kloster detta första var, kan man inte riktigt säga. En del forskare menar att det befolkades av benediktinska munkar eller kanske dito nunnor, andra att det kan ha utgjorts av ett prästkonvent som fanns runt den biskop som troligen var stationerad i Vreta vid den tiden. De första klosterbyggnaderna brann av allt att döma ner relativt snart och verksamheten fick sig en törn.

Ny epok från 1162

Men i andra hälften av 1100-talet, av allt att döma 1162, inleddes en ny epok och då stod en ny östlig klosterlänga färdig, liksom i dess förlängning ett nytt kor vilket kom att utgöra den nya, östra delen av den kyrka som i sina övriga delar hade uppförts i början av 1100-talet. Från 1162 fanns nunnor i klostret, det vet man med säkerhet. Det var kung Karl Sverkersson som hade gjort stora donationer, satt igång byggnationerna och initierat ett fungerande kloster. Hans syster Ingegerd Sverkersdotter blev dess första abbedissa, en post hon behöll i 40 år. – 1962 firade man i Vreta ett 800-årsjubileum av denna nyetablering.

Det nyuppförda koret blev nunnornas klosterkyrka (medan långhuset utgjorde sockenkyrka och den västliga läktaren – emporläktaren – var konungens plats). Koret bär mycket tydliga cisterciensiska arkitekturdrag, bl a ser man det på den rakslutna östgaveln med de tre höga fönstren bredvid varandra och det lilla fönstret där ovanför. Detta vittnar om starka cisterciensiska influenser. (se under fliken ”Klosterkyrkan i Vreta”)

Vreta blev med tiden ett cisterciensiskt kloster

(se under fliken ”Cistercienser”) Senaste forskning (detta skrivs 2011) anger att klostret vann inträde i Cisterciensorden under förra delen av 1200-talet. Denna orden tog emot kvinnokloster först på 1210-talet och den stora anstormningen in i orden av sådana kloster kom på 1240-talet. 1248 finner man Vreta för första gången nämnt som cisterciensiskt. Att klostret inte förrän vid den tiden formellt tillhörde Cisterciensorden hindrade dock inte att man redan tidigare kunde ha låtit sig påverkas av dess ideal, det kunde gälla både arkitektur och liturgi.

Emellertid fortsatte ordenstillhörigheten att av och till vara en smula oklar. Till detta bidrog t ex det faktum att klostret inte alltid visiterades av abboten i Alvastra, något som föreskrevs av Cisterciensorden, utan ibland av biskopen i Linköping som i princip inte hade rätt att göra detta. Cisterciensklostren stod nämligen på egna ben i förhållande till den sekulära kyrkliga organisationen; de var i stället underställda sin orden med huvudkontor i Citeaux i Frankrike.

De blev nunnor i Vreta

I bortåt 300 år, ända tills det allra första birgittinerklostret etablerades i Vadstena år 1384,ansågs Vreta kloster vara rikets förnämsta nunnekloster. I många år drog det till sig i första hand kvinnor ur den högsta aristokratin, det vill säga kungafamiljen och stormanskretsen. Aristokratin var rikligt representerad i ett par hundra år, men med tiden skedde en successiv övergång mot lägre aristokrati och allt fler bonddöttrar.

När en familj ingav en dotter i klostret gav man också till klostret en gård/del av gård för att dess avkastning skulle försörja dottern. Gården förblev klostrets för alltid. På det sättet ackumulerades ett stort gårdsinnehav under klostret ägandeskap.

Kungadöttrar eller bonddöttrar – alla dessa nunnor gjorde samma sak under alla de runt 450 klosteråren i Vreta: de levde efter mottot ”Ora et labora! Bed och arbeta!”. (se under fliken ”Kortfattad klosterhistoria”)

Klostret ett storföretag, abbedissan företagsledaren

För klostret hade abbedissan ansvaret. Det gällde allmänt ansvar för dem som bodde i klostret och även ansvaret för att detta rätt stora ”samhälle” skulle fungera. Det handlade också om ett ansvar – delat med visiterande abbot från Alvastra – för att det andliga livet fungerade med tideböner och all annan omfattande liturgi. Det var också abbedissans plikt att vaka över att varje nunna skötte sig mönstergillt, annars måste hon tillrättavisa den felande.

Abbedissan var också vad vi idag skulle kalla företagsledare, rikt på gårdar som klostret var. Som mest ägde klostret samtidigt omkring 300 gårdar nära och långt borta och allt detta skulle administreras, gårdar skulle skötas via underställd extern personal, avkastningen skulle tas till vara, egendomar skulle också säljas, köpas och bytas, ibland uppstod rättstvister som skulle hanteras. Det var abbedissans sak att ombesörja att vederbörlig sakkunskap skötte detta och att hålla i affärskontakter inklusive den ofta ganska täta kommunikationen med kungen, biskopen, abboten i Alvastra och annan överhet.

Vad 30 nunnor gjorde när det inte var gudstjänst

Till hjälp med administrationen hade abbedissan en priorinna och en subpriorinna. Övriga nunnor hade också sina fasta uppgifter, t ex körledaren, novisläraren, den som ledde tidebönerna, den som vårdade de kyrkliga gudstjänstföremålen och den som skötte altardukar och vaxljus – och då får man minnas att kyrkan på den tiden hade flera altare som alla skulle dukas. Det fanns även en ekonom, en kökschef, en som förestod gästhuset och en nunna med ansvar för sjukstugan. Glömmas ska inte heller den som sydde dräkterna, scolastican som undervisade barn som intagits i klostret och portvakterskan, hon som skulle vara en äldre, vis nunna för att i sitt porthus rätt kunna möta allmänheten.

Det finns goda skäl att tro att det levde drygt 30 nunnor i klostret men man får också komma ihåg den tillhörande skaran av leksystrar (se nedan), postulanter och noviser, därtill pilgrimer, gäster, sjuka, åldringar och hantverkare som alla skulle tas om hand på olika sätt. Prästvigda munkar från det cisterciensiska klostret i Alvastra torde också ha tjänstgjort hos klosterfolket i Vreta, för mässor och bikt. En vanlig dag omfattade hushållet 70 – 80 personer men rätt många dagar fick kökspersonalen laga mat åt fler.

En nunnas dag

Med utgångspunkt från tidegärden – de varje dag återkommande böner och gudstjänster som var ryggraden i klosterlivet – delades dagen i klostret upp enligt ett strikt schema. Just före solens uppgång hölls Matutin och vid solens nedgång Completorium. Med årstiderna varierar ju dessa dygnets milstolpar och därför kunde också tidpunkten för Matutin och Completorium variera med årets rytm.

Det ideala schemat:

Ungefärlig tid     Tidebön                 Annan aktivitet

                                                          Väckning, uppstigning

Två                      Matutin

                                                          Enskild bön, läsning i kapitelsalen

Fyra                     Laudes               

                                                          Bäddning, städning

Sex                      Prim och morgonmässa

                                                          Arbete och möte i kapitelsalen

Åtta                     Ters och högmässa

                                                          Frukost, arbete

Tio                       Sext                     

                                                          Arbete, dagens huvudmål, vila

Tretton                Non

                                                          Arbete

Sjutton                Vesper

                                                          Kvällsmål, samtal i korsgången

Nitton                 Completorium

                                                          Tyst i hela klostret, sängdags

Om någon i klostret avlidit, hade man likvaka med dödsmässor hela natten, Vigilia

Måltiderna leddes av priorinnan. Där rådde strikt ordning och tystnad. Cantrix röst var den enda som hördes, nunnan som vanligtvis ledde sången i gudstjänsten. Under hela måltiden läste hon ur någon uppbygglig skrift för nunnornas andliga uppbyggelse.

Leksystrar/konverser i Vreta

Lekbröderna/konverserna, som skötte det mesta av det manuella arbetet i munkklostren, hade sin motsvarighet i leksystrar/konverser i nunneklostren. Huruvida sådana funnits i klostret i Vreta är ibland ifrågasatt. Somliga forskare anser det dock ställt utom allt tvivel.

Sigrid Botolfsdotter, den sista abbedissan

Vi vet inte vem den första klosterföreståndaren var i tidigt 1100-tal men den sista abbedissan hette Sigrid Botolfsdotter. Hennes lott var inte avundsvärd. Hon fick uppleva den nedmontering av klostret som den svenska reformationen på 1500-talet förde med sig och hon hade till uppgift att lotsa sin klosterinstitution och sina nunnor genom ökande svårigheter, fråntagandet av gårdarna (som försörjningen hängde på), bristen på mat, förbudet mot intaget av nya nunnor i klostret och mycket mer.

Gustav Vasas svärmor Ebba Vasa Leijonhufvud, som tvärt emot mågens inställning fortsatte vara katolik, hade klostret som förläning under några år och hjälpte de kvarvarande nunnorna med förnödenheter, likaså efter henne hertig Magnus, Gustav Vasas son, som bodde på Kungsbro gård strax intill Vreta. Mycket tack vare dessa förläningar av klostret till medlemmar i kungafamiljen kunde klostret i Vreta hålla sig flytande längre än alla andra svenska kloster, sånär som på det i Vadstena. 1538 dog moder Sigrid. En skara nunnor fanns då ännu kvar, men en efter en föll de ifrån och 1582 avled de allra sista, Brita Gisledotter och Kirstin Månsdotter. Efter runt 470 år var vretaklostrets saga all. Det är den över huvud taget längsta klosterexistensen i vårt land.

Efteråt

Under ett antal år tjänstgjorde sedan klosterbyggnaderna som sjukhus, ålderdomshem och vårdhem. En tid intogs klosterhusen av danska soldater, en annan period var det djäknar från katedralskolan i Linköping som var inhysta i byggnaderna för att ägna sig åt studier. Så småningom upphörde all verksamhet.

Magnus Boraenius skrev 1724 en akademisk avhandling om klostret i Vreta och redogjorde bland annat för byggnaderna vid den tiden. Vi vet att husen snart därefter raserades och att ruinerna täcktes med jord.  På det sättet vilade de i över 150 år till dess man grävde fram dem åren runt 1920. Idag vandrar vi i de framgrävda vackra ruinerna och gör oss bilder av hur nunnorna hade det i de olika salarna. Och en sak är dagens vretabor speciellt glada för: den stora vackra klosterkyrkan är kvar och används än idag, 900 år gammal!