Historia-5

DOPHUS FÖRE KLOSTERHUS

 

 

 

Cisternrum – slutsats efter den första utgrävningen 1916 – 1926

 

I klostrets parlatorium, samtalsrummet, hittades vid arkeologiska undersökningar på 1920-talet resterna efter en märklig anläggning. Det var två trappor som ledde ner till en vattenledning av kalkstenar och i dess mitt en liten bassäng. Erik Lundberg, som då grävde fram anläggningen, kallade den ”cisternrummet” och den tolkades länge som en vattenledning för klostrets vattenförsörjning.

 

Dophus/baptisterium? – slutsats efter ny arkeologisk undersökning 2006

 

Vid en ny undersökning år 2006 framgick det att vattenledningen och trapporna hade hört till en äldre anläggning på platsen – före cisterciensklostret – med datering till tidigt 1100-tal. Denna anläggning hade utgjorts av en separat byggnad belägen invid den äldsta kyrkogårdsmuren norr om kyrkan; man fann rester av väggarna. Anläggningen tolkades nu av arkeologen Göran Tagesson som en sannolik tidigmedeltida dopanläggning där man kunde döpa vuxna, ett baptisterium (fristående dopkyrka). Paralleller finns i södra Europa och runt Medelhavet (t ex i Florens, Pisa och Ravenna) men är mycket sällsynta i norra Europa. I Skandinavien verkar Vretas anläggning vara unik.

 

Tillkomst, användning och avveckling

 

Arkeologen menade att baptisteriet tillkom i tidigt 1100-tal, långt innan klostrets östra länga med bl a parlatoriet byggdes på denna plats. Emellertid inpassades anläggningens utrymme i den nya byggnaden, när denna sedermera restes. – Tillkomsten omkring sekelskiftet 1100 för naturligtvis tankarna till kung Inge d ä, som anses ha uppfört kyrkan och det stenkilska gravkoret och som också grundade landets första kloster i Vreta. Det ligger nära till hands att tro att han också initierat det förmodade baptisteriet.

 

Dopanläggningen hade inte med klostret att göra. Klosterinvånarna var för övrigt döpta före inträdet i klostret. Man får också minnas att ett kloster är slutet och inte tillgängligt för andra än dem som lever där. Detta gör det osannolikt att dop av allmänheten skulle ha förekommit i anläggningen efter det att klosterbyggnaden uppförts i 1100-talets andra hälft. Vid den tiden kom dopfuntarna till Östergötland. De placerades inne i kyrkorna och då var det barn som döptes.

 

Allt pekar enligt arkeologen på att baptisteriet i Vreta har varit i bruk under ett antal årtionden under 1100-talet. Den framgrävda dopanläggning man kan se idag har vid okänd tidpunkt efter avslutad användning täckts med jord för att det rum i klosterhuset som byggdes ovanpå, parlatoriet, skulle kunna ha sin funktion i klostret.

 

Om vattenledningen införlivats med klosterverksamheten och använts till något ändamål där, sedan den upphört vara en del av en dopanläggning, är en fråga som inte med säkerhet kan besvaras. Slitna trappsteg tyder på att trapporna är väl använda, men å andra sidan kan det ses som osannolikt att man – i synnerhet i ett kristet kloster – skulle använda en helgad dopplats (dopet är ju ett sakrament) till något annat än det ändamål den var avsedd för. Dessutom mitt i parlatoriet, priorinnans expedition.

 

Glasöverbyggnad

 

Vreta klosters församling har sett det angeläget att skydda den unika anläggningen samtidigt som man velat ge intresserade möjlighet att se den. Man har därför låtit göra en glasöverbyggnad, som täcker anläggningen på samma gång som den lämnar fri insyn. Överbyggnaden har ritats av Janusz Grenberger.

 

Hur ett dop kunde gå till i ett baptisterium som detta

 

kan man läsa om i en folder som säljs på Vreta klosters kyrkas bokbord i vapenhuset: ”Ett baptisterium från tidig medeltid?”

 

Läs arkeologen fil dr Göran Tagesson om baptisteriet i Vreta:

 

”Vreta före klostret – huvudgård, kyrka och en (o)möjlig dopanläggning” i boken ”Fokus Vreta kloster – 17 nya rön om Sveriges äldsta kloster”. (Red.) Regner & Tagesson. Statens historiska museum, Stockholm, 2010. – Finns att köpa på bokbordet i Vreta klosters kyrka och kan beställas från Föreningen Klosterliv i Vreta.

 

Även Göran Tagessons undersökningsrapport berättar om anläggningen: ”I Erik Lundbergs fotspår – i klosterköket, parlatoriet, Stenkilska gravkoret och ett (o)möjligt baptisterium”. Riksantikvarieämbetet, Avdelningen för arkeologiska undersökningar, UV Öst rapport 2007:60.