Cistercienser-4

NÅGRA DAGAR

I FRANSKT CISTERCIENSKLOSTER

 

 

I en svensk tidning hade vi läst om Sénanque och tagit kontakt med klostret i en önskan att få leva där några dagar och delta i gudstjänsterna. Nu satt vi här i taxin, fyra damer från Vreta kloster i Östergötland, platsen för Sveriges första kloster (cisterciensiskt), och närmade oss Sénanque från den vackra lilla staden Gordes, några mil öster om Avignon, uppe i de provencalska bergen. Och plötsligt, efter en vägkrök, låg dalen nedanför oss med det gamla klostret väl synligt mitt i. Så vackert!

 

Det cisterciensiska 1100-talsklostret Sénanque i Provence finns alltså kvar och är åter ett kloster där cisterciensmunkar lever och verkar. De följer tidegärden, de driver också gästhem och har lavendelodlingar att leva av – ora et labora; bed och arbeta! 1100-talskyrkan finns kvar intakt och används under det varmare halvåret, för övrigt hålls gudstjänsterna i det medeltida refektoriet (matsalen), numera renoverat och komfortabelt, inrett till kapell. Övriga byggnader är dels medeltida, dels från 1600- och 1800-talen. Den ursprungliga klausurens korsgång med vackra kolonner och klostergård i mitten står där som förr och från korsgången går man rakt in i den gamla klosterkyrkan. Att stå där i korsgången en kväll och titta upp mot kyrkan och vidare mot stjärnhimlen ger en känsla av att vara en del av något evigt.

 

Så snart vi kommit fram och fått våra rum, utrustades vi med var sin uppsättning nycklar för att kunna röra oss fritt i klostret, utom naturligtvis i munkarnas del. Våra rum var små och enkla, möblerade med säng, sängbord, skrivbord och stol. Ett enkelt krucifix på väggen. Mer behövdes inte. Vita väggar. Tyst och lugnt, ingen radio, ingen teve, inga tidningar. Det avskalade var värdefullt; inget ovidkommande trängde sig på.

 

Den munk som ansvarade för gästhemmet visade oss runt och informerade om det dagliga liv vi skulle delta i. Man kommer till Sénanque för att under maximalt en vecka vara på platsen, iaktta tystnad och delta i gudstjänsterna. Den kontakt man kan ta med yttervärlden, om man skulle vilja, är att besöka klosteranläggningens mycket välförsedda bokhandel eller gå en guidad tur i klostrets äldsta delar, annars är det avskildhet som råder inom klosterområdet och på promenadstigarna i bergen. Inte ens mobiltelefonin fungerar. – Det väckte förresten nyfikenhet hos munken att vi kom

från Sverige och det visade sig att vi var de allra första svenska gästerna.

 

Munkarna intog måltiderna i sitt eget refektorium, gästerna åt i gästmatsalen. Tystnad rådde inte enbart bland munkarna utan även hos gästerna och måltiden följde en strikt ordning med den så typiska högläsningen, lectio divina, vilken här skedde via kassettband. Ibland var det musik i stället. Menyn var enkel men riklig, tre rätter samt ost serverades både vid lunch och kvällsmål. Diskning och dukning var gästernas uppgift och här kunde vi växla några sparsamma ord med varandra och bland annat konstatera att vi kom från flera olika länder.

 

Vad gav oss då dessa tre dygn?

 

De sex munkarnas sång var värd resan, bara den (och vi är kräsna). Det låg också en skönhet i deras sätt att förhålla sig till gudstjänsterna, i deras sätt att fira mässan, i deras enkla men vackra mässkläder och stolor. Allvaret och innerligheten i deras kortjänst gick också till våra hjärtan. Men den största upplevelsen var nog ändå att överhuvudtaget delta i tidebönerna och den dagliga mässan. Den senare var för övrigt öppen för allmänheten. Franska kunde vi i varierande grad men allt behöver man inte förstå med ord, det viktiga går in ändå.

 

Vi gjorde erfarenheten att tre dagar är i minsta laget, vilket också en munk sade när vi checkade ut. Det dröjer innan det vanliga livets brus börjar avta i ens huvud, innan man börjar etablera sig i den yttre och inre avskildheten, innan man slutar titta med nyfikna ögon utan stället blir en del av det som händer, så gott nu detta överhuvudtaget är möjligt på några få dagar.

 

Men mycket händer ändå i ens inre på få dagar, det blev vi varse. När man ser munkarna och deras sätt att leva, när man flera gånger om dagen stannar upp i bön och sång, när inget ”brus” tränger sig på utifrån, när man lever mitt i den vackra naturen, då kommer snart tankarna på hur man lever sitt liv, om man lägger tonvikten på väsentligheter eller vad man annars håller på med. Man börjar rannsaka sig. Kanske hinner man till och med fatta beslut om förändringar. Ett speciellt andligt tilltal är också förnimbart.

 

I våra vardagssamtal dagarna efter klostervistelsen, medan vi ännu ett par dagar dröjde oss kvar i Provence, kunde vi tydligt se en innehållsförskjutning mot andliga ting och mot funderingar om sättet att forma sitt liv. På åtta månaders längre sikt – när det här skrivs – finns något av detta kvar och det är ingen överdrift att påstå att dagarna i Sénanque gjorde bestående intryck. Vi fick med oss något värdefullt hem.

 

I november 2007

Birgitta