Historia-6

KLOSTERROVEN I VRETA

 

 

 

De tre klosterroven i Vreta är legendariska och än idag händer det att det talas om dem. Även om de inte är viktiga för själva klosterhistorien, står de väl ändå för en liten knorr på tillvaron – och på klosterhistorien. Och de står för kvinnoöden.

 

Sådana brudrov ur klostren kunde förekomma i Europa under medeltiden men i vårt land verkar inte andra än de i Vreta vara kända. Alla tre rör unga kvinnor som vistades i klostret, sannolikt för att under en tid finslipa sin uppfostran.

 

 

Detta hände

 

År 1210 bortfördes Helena Sverkersdotter, dotter till kung Sverker II, av Sune Folkesson av Bjälboätten. (Detta klosterrov förekommer för övrigt i Jan Guillous romansvit om korsriddaren Arn.)

 

1244 var det dags för Helena Sverkersdotters och Sune Folkessons dotter Benedikta Sunesdotter. Hon rövades bort av lagmannen Lars Pederson i Östergötland. Efter en tid dog Lars Pederson och Benedikta gifte om sig med Svantepolk Knutsson. De fick minst tre döttrar och en son.

 

1288 upprepade sig historien i tredje led, när Benedikta Sunesdotters och Svantepolk Knutssons dotter Ingrid Svantepolksdotter, rövades ur klostret av Folke Algotsson, son till en västgötalagman och bror till biskop Brynolf i Skara (tilltaget kostade biskopen ämbetet). De flydde till Norge, där de vigdes och i sinom tid fick sonen Knut. Ingrid återvände med tiden till klostret i Vreta, där hennes syster Katarina var abbedissa. 1330 blev hon själv abbedissa. Hon levde till 94 års ålder.

 

 

Klosterrovsvisorna

 

Mor, dotter, dotterdotter… Dessa kvinnor ur samhällets högsta skikt var förstås goda partier och mycket attraktiva på

äktenskapsmarknaden – men var de också osedvanligt vackra? Extremt charmerande? Fantasin sätter lätt fart.

 

Fantasin satte nog också fart när det begav sig, för förutom att det finns fakta om klosterroven i Vreta har det också skrivits visor och ballader om dem. Alla dessa diktverk står dock inte för ”sanningen”. Särskilt en av visorna handlar nog mer om klosterrovsföreteelsen i princip, i den förekommer en berättelse som inte ens är förlagd till något bestämt kloster. Detta diktverk har tillkommit relativt sent, kanske till och med efter reformationen, möjligen i syfte att uppmuntra till en ofördelaktig uppfattning om klostren.

 

Här tillråds den unge mannen att spela sjuk eller till och med död för att överhuvudtaget kunna komma in i nunneklostrets portvaktsstuga, så han ser till att bli inburen på bår till nunnorna. Väl där passar ”Herr Karl” på att kvickt tillfriskna och snabbt försvinna med sin tillbedda ut ur klostret. När de unga givit sig av, utbrister i visan de kvarvarande nunnorna: ”Visst var det en Guds ängel som bort vår syster tog. Krist, giv en sådan ängel kom tog båd dig och mig!”

 

Klosterrovsvisan var under medeltiden en litterär genre på kontinenten. Klosterroven kittlade säkerligen fantasin, men denna visform tycks också ha tjänat som den tidens skvallerpress, jämförbar med våra dagars reportage om skilsmässor och skandaler bland kungliga personer och andra kändisar.

 

Den ballad som anses hålla sig mest till verklighetsbakgrunden är den om Elin (Helena i det första klosterrovet i Vreta). Den räknas till den svenska lyriken före Bellman men exakt hur gammal den är vet man inte. Och man vet naturligtvis inte heller vem upphovsmannen är.

 

Trots att den anses vara den mest verklighetstrogna bland alla visor om de tre klosterroven får man vara försiktig med att ta precis alla namn och omständigheter för helt sanna; den är nog nedtecknad långt ifrån det 1200-tal när händelsen ägde rum.

 

Men var sanningen ändå den, att Elin/Helena inte var så förtjust i den som förde bort henne? Skedde det helt mot hennes vilja? Läs själv och fundera:

 

Ordförklaringar

 

liljevand: liljestängel

kåt: djärv, stolt

åtte: ägde

ramn: korp

råda: tyda

Ymseborg: folkungaborg i Västergötland

mår: brud

sann: tro och heder

 

VRETA KLOSTERROV

 

 

De hjältar de ligga slagne,

så vitt om Sveriges land,

allt sedan herr Sune Folkvarsson

borttog det liljevand.

Där ligga de hjältar slagne.

 

Det var stor ynka i Sverige,

och hälftena mera vrede,

allt sedan de herrar av folkungars ätt

bruto Vreta kloster neder.

 

Kong Magnus bodde i Sverige,

han var både rik och kåt,

Så sköne åtte han döttrar två,

De fägraste man med ögon såg

 

Kong Magnus låter en herredag hålla,

och de rådde alla så:

stolts Elin skulle i Vreta kloster,

och stolts Karin för landet rå.

 

Stolt Elin skulle i Vreta kloster,

att bliva där några år,

och sedan få konungen av Spanjen,

med allt det goda han äger.

 

Det var herr Sune Folkvarsson,

han talar till sin broder herr Knut:

”Ville vi rida till Vreta kloster

Och taga stolt Elin där ut?”

 

”Drage vi oss till Vreta kloster

och vinna vi den mö,

får det kong Magnus, hennes fader, veta,

för hennes skull måste vi dö.”

 

Det var ock de ädle herrar,

och bedja de sadla sina hästar:

”Vi vilja rida till Uppsala,

kong Magnus hemma att gästa.”

 

De herrar de rede till Uppsala,

på slottet månde de gästa,

de frågade fast efter kong Magnus,

det var icke för hans bästa.

 

In kom då en liten smådräng,

var klädd i kjortelen grå:

”Kong Magnus ligger i höga loft,

allt i så lång en trå.”

 

Det var kong Magnus,

han dödde den samma natt,

så brått då bleve de tidender

de ädeliga riddare satt.

 

Det var herr Sune Folkvarsson,

han beder sadla sina hästar:

”Nu vilja vi rida till Vreta kloster

den rika jungfru att gästa.

 

Draga vi oss till Vreta kloster,

och vinna vi det viv,

veta må du min broder herr Knut,

den jungfru skall vara min.”

 

Stolt Elin hon drömde en dröm om natt,

i sängen där hon låg;

arla om morgon hon vaknade,

hon sade sin moster därå:

 

”Jag drömde, att min faders duvor

de vore icke flere än tre,

de satte sig på vårt klostertak,

så ynkelig läte de.

 

Jag drömde om de falkar,

att de för östan fluge;

jag fruktar, att jag får sorg i bröst,

den mig går sent av huge.

 

Jag drömde om den villande örn,

och så om den villande ramn,

de började sig en träta

och flugo uti min famn.”

 

Det var då den abbedissa,

hon skulle den drömmen råda:

”Det bliver herr Sune Folkvarsson

gör dig både ångest och våda.

 

Drömde dig, att din faders duvor

de vore icke flere än tre,

det bådar din fader, kong Magnus,

är antingen sjuk eller död.

 

Drömde dig om de falkar,

att de för östan fluge,

det är herr Sune Folkvarsson,

haver dig dagelig i huge.

 

Drömde du om den villande örn

och om den villande ramn,

det betyder de herrar av folkungars ätt

göra dig både ångest och harm.”

 

Sju gånger redo de ädle herrar

det nunnekloster omkring,

och mitt uppå den klostermur,

där bruto de sig in.

 

Härunder kom den klostermö,

var klädd i kjortelen blå:

”Vem bryter på vår klostermur

eller vem bullrar här så?”

 

”Hör du liten klostermö,

allt vad jag säjer dig,

var då sover stolt Elin,

du dölj det intet för mig.”

 

”Det huset är av marmorsten,

det taket är täckt med bly,

och sängen är med silke uppredd,

den jungfru sover uti.”

 

Vaknade ock den abbedissa,

hon talte till tärnor sin:

”Vem bryter på vår klostermur

och vem då vill här in?”

 

”Herr Knut bryter vår klostermur,

herr Sune vill här in;

herr Sune släcker de stora vaxljus,

som brunne över stolt Elin.”

 

Vaknade jungfruns yppperste ridder,

han talte till sin broder så:

”Och vi ville våga vårt unga liv

för kära jungfrun vår.”

 

Icke kunde de stolten Elin

med god ord utfå,

förrän hennes tolv riddare

de döde för dörren låg.

 

Både barhuvad och barfotad

då förde de henne av dörr,

och aldrig hördes någon konungadotter

så ynkelig bliva förd.

 

Så kastade de över hennes gula hår

en kappa och hon var blå,

så lyftes hon på gångaren grå

och fördes därifrå.

 

De rede sig åt vägen fram

och över Vreta bro:

”Hören I stolte Elin lilla,

I loven min broder eder tro!”

 

”I tigen herr Knut Folkvarsson,

I säjen intet så,

jag haver det ofta tillförende svorit,

herr Sune skall mig aldrig få.”

 

Det var stolten Elin,

hon talte ett ord för sig:

”Får detta min fader, kong Magnus, spörja,

han hämnas det visst för mig.”

 

Det var herr Sune Folkvarsson,

han yppade all hennes sorg:

”Kong Magnus ligger i höge loft

allt på förgylte bår.”

 

”Är det sant I säjen för mig,

kong Magnus, min fader, är död,

så är det ingen i världen till,

som mig löser av min nöd.”

 

Så brått då var den ädla jungfru

bortförd till Ymseborg,

det vill jag för sanning säja,

hon levde uti dagelig sorg.

 

De voro tillsamman i femton år,

och levde de nu så,

att ingen till annan med glädje sade

antingen nej eller ja.

 

Det var om en onsdagsafton,

stolt Elin fick håll i sin sida,

hon bad till Gud så innerlig,

den tiden måtte snart lida.

 

Det var stolten Elin,

hon talte till tärnor två:

”I bedje herr Sune Folkvarsson

i stuvan in till mig gå.”

 

In då komme de tärnor två,

vore klädde i kjortel röd:

”Herr Sune ville I till stolt Elin gå,

vi frukte hon haver sin död.”

 

In kom herr Sune Folkvarsson,

var svept i scharlakanskinn:

”Vi sände I mig bud så brått

att gå från gäster min?”

 

”Jag haver ett sting i min sida fått,

jag hoppas, att jag skall dö,

jag tackar Gud Fader i Himmelrik,

som mig lossar av all min nöd.”

 

Det var herr Sune Folkvarsson,

klappar henne vid vitan kinn:

”Förlåt mig all min skuld och brott,

o aller käraste min.”

 

”Jag kan eder aldrig förlåta,

allt för den store harm,

att I toge min tjänstemö

och lade på eder arm.

 

Så toge I min tjänstemö

och lade på bolster blå,

men mig haven I både bannat och slaget

och draget mig i mitt hår.”

 

Det var herr Sune Folkvarsson,

klappar henne vid kinn:

”Ack förlåt mig all min skuld och brott,

jag beder dig käresta min.”

 

”Jag kan eder aldrig förlåta,

allt för det stora ve,

sju döttrar haver jag med eder fått,

jag måtte dem aldrig se.

 

Sju döttrar haver jag med eder fått,

allt med så mycken möda,

de tre jungfrur leva ännu,

de fyra äre döda.”

 

Så snart blev den vägen

för dem med silke bredd,

så brått då bleve de jungfrur

in för sin moder ledd.

 

”Du var välkommen stolt Karin,

äldsta dotteren vår;

du var välkommen stolt Kerstin,

kongen i Spanjens väna mår.

 

Hörer du stolten Karin,

du lyd din moders ord,

lova dig aldrig Magnus Benediktsson,

han bliver dig aldrig god.”

 

Det var stolten Karin,

hon svarade sin moder så:

”Det kan Gud giva I leven så länge,

I se huru mig vill gå.”

 

Det var stolten Elin,

hon svarade henne så snart:

”Det säger jag för sannning

du brår på din fäderneart.

 

Hörer du stolten Adelin,

yngsta dotteren min;

du skall ärva hjärtesorgen,

efter käre moderen din.

 

Du bliver i kloster given,

med en silkessärk,

där ut då bliver du tagen,

med en stor hjärtans värk.”

 

Det var stolten Adelin,

hon svor uppå sin sann:

”Inte giver jag mig i kloster,

jag tager mig fast heller man.”

 

Det var stolten Elin,

hon vred sina händer i harm:

”Må jag icke bliva hörd

ett ord av mitt eget barn.”

 

Det var stolten Adelin,

och henne rann tårar på kinn:

”Jag giver mig gärna i kloster,

efter eder vilje, käre moder min.”

 

Det var herr Sune Folkvarsson,

han fäller tårar på kinn:

”Förlåt mig all min skuld och brott,

hjärtans käresta min!

 

Förlåter mig all min skuld och brott,

och allt det jag haver gjort eder emot,

så vill jag mig till Roma gå

uppå min bara fot.”

 

”Gå I eder till Roma

och så till Jerusalem

allt för mina tolv riddare,

förgäter jag dock aldrig dem.”

 

Fram stego ock de jungfrur tre,

och dem rann tårar på kinn,

så flydde de sin fader vänskap

av käre moder sin.

 

”I läggen nu bort eder scharlakanskinn,

I sliten väl kappa blå,

tagen nu eder en riddaredotter,

en kongedotter I aldrig mera få.”

 

Det var stolten Elin,

hon vrider sig åt väggen så brått,

det må jag för sanning säja,

hon dödde den samma natt.

 

Det var herr Sune Folkvarsson,

han lät henne ärligt begrava;

så låter han hennes kista beslå

med förgylta bokstäver.

Där ligga de hjältar slagne.